Om livet och döden, om sorg och saknad.

Posted on april 27, 2011

0


Det här inlägget kommer bli av er mer personlig art än övriga ”faktaspäckade” inlägg. Det kommer handla om livet och döden. Om sorg och saknad och om att leva i nuet.  Det tillägnas vår fina katt Oskar som vi hittade överkörd vid vägkanten igår. Han blev 14 år och var världens finaste katt. Jag tror att man måste vara djurvän för att förstå hur det känns att förlora en vän man haft i sin hund/katt eller vilket djur det än är.  Men egentligen spelar det ingen roll om det handlar om en fyrfoting eller tvåbenad som lämnat oss, om det är någon som stått oss nära. Sorgen drabbar oss ändå och det är samma känslor som dyker upp. Och det är det jag tänkte filosofera om i det här inlägget. Men först lite om Oskar ❤

Vi fick 14 fina år med Oskar. Och precis som med barn så är det lite ”våra barn och andras ungar” som gäller även med djur. För våra djur är och har alltid varit de finaste i hela världen,  ej jämförbara med andra katter och hundar. 😛 De har alla haft en väldigt speciell och underbar personlighet. (Är säker på att alla djurägare tycker samma sak).

Jag var 16 år när jag tog hem honom ”på prov”. Inte säker på om han verkligen skulle få stanna. Mamma blev nog lite arg över mitt sätt att ”övertala” henne men han stannade. Nu har alltså funnits hos oss i nästan halva mitt liv, även om jag flyttat och han stannade hos mina föräldrar. Från början var han en innekatt och det var meningen då vi bodde bredvid en hårt trafikerad väg. Men en dag smet Oskar ut. Han var borta i flera dagar och vi var så oroliga. Vi letade och satte upp lappar men ingen hade sett honom. Vi trodde då att han var borta, men så en dag ringde någon och sa att han var i deras garage. Åå så glada vi blev. Nu skulle han aldrig få gå ut igen. Trodde vi. Men en katt som prövat på friheten går inte att hålla fängslad. Han ville ut igen. Så han blev en utekatt. Han satt vid dörren och skrek när han ville ut. Kom ingen och släppte ut honom började han demonstrera på andra sätt. Som att sätta klorna i hallmöblerna. Han gick ut, vaktade området, höll koll på de andra katterna, men kom alltid tillbaka. Ibland med sår och klor i pälsen efter vilda slagsmål, en gång haltandes och medtagen. Han låg i två dagar och oj så ompysslad han blev. Sen reste han på sig och ville ut igen. En gång kom han hem med en kanin. Den skuttade efter honom och in i badrummet.

Oskar har oftast fått som han ville. Han kunde sova i mina föräldrars säng, utsträckt över mitten så att de fick ligga på varsin sida, smala som plankor. Inte kunde de flytta på Oskar, han sov ju. När han ville ha mat satt han i köket och skrek. Spelade ingen roll vad klockan var. Och mamma gick upp om det så var mitt i natten. Ibland ville han inte äta ensam så då fortsatte han skrika tills man kom tillbaka, och stod bredvid honom medan han åt. Ni hör va? Mer bortskämd kisse får man leta efter 🙂 Kommer ihåg när min kompis Helena skulle passa honom när vi var bortresta – hon ringde och undrade varför han satt i köket och skrek fast hon gett honom mat… 😀

Förutom kattmat (inte vilken som helst dock) så åt Oskar tonfisk, (under en period skulle han ha en burk om dan) och gurka! Inte så vanligt för en katt har vi förstått. Men han kunde sno en hel gurka ur matkassen när man varit och handlat. Ta den i munnen, springa till mattan och tugga i sig halva gurkan 🙂 Och han älskade lådor. Gärna så små som möjligt men där han fortfarande kunde få plats. Min syster arbetade på en skobutik under en period. Det blev många skor till familjen under den tiden och till Oskars stora lycka nya ”lägenheter” att flytta in i. Han låg nästan alltid i en låda (om det fanns) när han var inne.

Oskar har växt upp med hund. Vi hade hund när han kom till oss så han vande sig snabbt. De sov tillsammans, tvättade varandra och blev bästa vänner. Oskar tog över en del av hennes beteenden. Som att springa till dörren när någon ringde på. När hon gick bort var vi lika ledsna, även Oskar. Nu har jag och min sambo skaffat hund – men den här gången var det Oskar som var herre i huset. Han blev nog lite sur först när vi kom hem med Charlie men lärde sig acceptera honom, även om jag vet att han tyckte att han var jobbig. Charlie har fått sina smällar när han blivit för närgången, men Oskar kom alltid fram och hälsade på honom när vi kom. Och när de var ute i trädgården hände det ibland att Oskar sprang runt och jagade Charlie – en något rolig syn! Senast under påskhelgen lekte de tillsammans, därför känns det så konstigt att han nu är borta…Trots sina 14 år så var han pigg och kry. Inga krämpor som vi kunde märka.

Hela dagen igår önskade jag att vi aldrig hade gått ut för att leta efter honom. På något barnsligt sätt tänkte jag att om vi inte hade hittat honom där vid vägen så hade han kunnat komma tillbaka. Finaste Oskar. Många säger att djur själva väljer när de ska dö. Och med tanke på att djur faktiskt verkar känna på sig när det ska hända något, tänker på elefanterna och tsunamin tex, och hur katter ligger på currykors men inte hundar osv – tyder ju på att de har ett starkare 6:e sinne än vad vi människor har. Kanske var det så att han kände sig klar med livet och redo att gå vidare. Kanske ville han hellre avsluta det såhär istället för att bli allt för gammal och sjuk. Men för oss som är kvar är det svårt att förstå, för i våra egoistiska tankar och känslor så vill vi ha honom kvar. Helst för alltid.

Så vad är det med döden som är så svårt att greppa och förstå? Varför blir vi så ledsna när någon dör? Förmodligen för att vi inte vet vad som händer. Men tänk om det faktiskt är deras eget val. Och att de har det bra där de är just nu. Varför är det så svårt för oss att släppa taget och låta dem vara där de är? För om det är så, så är det ju faktiskt rent egoistiskt att önska dem tillbaka, bara för att vi vill det. Men vi vet ju inte. Så vi fortsätter att undra. Att ställa samma frågor igen och igen. Försöker hitta de rätta svaren. Varför och hur och tänk om… Och så börjar vi om från början igen. Varför gjorde jag så, varför gjorde jag inte så, tänk om jag gjort så istället…

Jag tror faktiskt inte att det spelar någon roll om vi gjort på något annat sätt istället, det hade hänt ändå, på ett annat sätt, eller en annan dag. När det är dags är det dags, och hur gärna vi än vill förhindra det så går det inte. Däremot kan vi tänka på och förändra det vi gör och inte gör under tiden vi lever, så att vi slipper ha dåligt samvete och ångra oss när det är för sent. För det är väl också något som är typiskt oss människor? Vi tänker att vi borde göra så mycket, men vi hinner aldrig, och sen när det är för sent så ångrar vi oss… Det verkar också ligga i vår natur att skuldbelägga oss själva på något sätt.  Jag gör det – för att jag tog honom för givet när vi var där, han var alltid med och skulle alltid finnas där. Någonstans i mitt bakhuvud fanns tankarna om att han började bli gammal, och att jag borde ge honom mer uppmärksamhet innan det var för sent… När någon dör då blir det så definitivt, nu är det slut och vi kan inte gottgöra mera. Så varför passar vi inte på när vi har möjlighet? Varför tänker vi inte på detta medan vi lever och varför kommer döden alltid som en chock för oss?

Om jag tänker efter, och som ni hör, så har vår katt Oskar haft det väldigt bra, och han ville inte ens sitta i famnen, han var absolut ingen knäkatt. Och gosade man för länge med honom (=kliade på magen) så högg han dig i armen 😀 Han var nöjd bara han fick vara med. Ibland kom han upp på bordet och la sig, speciellt om man läste en tidning. Då la han sig mitt på tidningen. Och tror ni att någon i vår familj flyttade på honom? Nej, vi kunde ju läsa klart sen… 😛 Så jag veet att han haft det bra, ändå vill man att han ska komma tillbaka, så att man får en chans att göra det ännu bättre. Frågan är; kan vi bli nöjda, eller kommer vi alltid att tro att vi kunde ha gjort något mer?

Läste det här, sagt av Dalai Lama igår: The Dalai Lama, when asked what surprised him most about humanity, answered ”Man…. Because he sacrifices his health in order to make money. Then he sacrifices money to recuperate his health. And then he is so anxious about the future that he does not enjoy the present; the result being that he does not live in the present or the future; he lives as if he is never going to die, and then dies having never really lived.”

Det verkar som vi aldrig blir riktigt nöjda, alltid har fokus på något annat och tror att vi ska hinna det vi egentligen vill SEN. Tänk om vi kunde stanna upp och bara vara. Göra det vi vill och som får oss att må bra. Att ta hand om våra relationer. NU. Så att vi inte behöver ställa oss alla dessa frågor, ångra oss och ha dåligt samvete sen.

Vad jag vill säga med det här inlägget är egentligen, ta ingenting (eller ingen) för given, uppskatta det du har och lev så att du inte ångrar något sedan. Tänk på det här när du bråkar med någon – är det här verkligen viktigt? Spelar det någon roll vem som har rätt, egentligen? Eller när ni sitter framför tv’n/datorn varje kväll – är det såhär ni vill spendera ert liv tillsammans? Livet går så snabbt, kom ihåg att uppskatta dem du bryr dig om, och ge dem din uppmärksamhet nu innan det är för sent!

Det spelar som sagt ingen roll om det är en katt eller en människa som påminner oss om detta.

Och vad kan vi lära oss av Oskar? Se till att ditt liv blir så som du vill ha det! 😉 Avlsutar med några bilder på finingen.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Saknar dig!

Annonser
Posted in: Allmänt